Jag har undermedvetet, och kanske lite medvetet, dragit mig för att skriva om dagens tävling i Kumla. Jag brukar lägga fokus på hur Ella mår. Hur hon hoppar (eller inte hoppar…), och anledningen till det är helt enkelt för att det ofta hänger på just det om tävlingsdagen blir lyckad eller mindre lyckad.
Men idag väljer jag att strunta i Ella. Det finns inget nytt att skriva. Vi körde bara halva agilityloppet innan jag valde att gå av banan. I hopploppet kämpade hon bra, men kraschade näst sista hindret. Ella är verkligen ur form, och för första gången på länge känner jag mig också ur form. Fysisk form. Efter några hinder på hoppbanan kände jag mig helt slut. Kroppen syresätter sig liksom inte. Nog för att man kan bli lite andfådd efter ett lopp, men att bli helt slut är pinsamt. Jag måste hitta ett bättre sätt att dopa mig på. Mer medicin för att kunna träna mer. Och kanske fler läkarbesök, förstås.
Just nu är vi på samma nivå. Lika dåliga. Lika långt ifrån bra, acceptabel nivå. Och att jag just vräkt i mig en skål popcorn är nog inte rätt väg ur det här träsket




