Mitt hjärta <3

200?-06-07 – 2010-03-18

Idag har min käraste Wilma fått somna in. Att ta ett sådant beslut är det absolut jobbigaste jag gjort, det svåraste jag gjort. Jag vill tacka mina fina vänner som hjälp och stöttat mig i det här!

    Wilma fick en andra chans, och tog den! Hon har varit dålig länge, men idag fick det onda ta slut. Wilma behöver inte längre ha ont. Efter att ha burit henne på varje promenad den här veckan kände jag att det var dags att lyssna och ta mitt ansvar.

    Wilma är den hund som tagit mig dit jag är idag. Utan Wilma hade jag inte haft den kunskap om hundar som jag har idag. Utan Wilma hade jag aldrig kunnat sitta här idag med tårfyllda ögon och vara stolt över att jag, just jag fått möjlighet att ha en så fin hund.

Wilma fick aldrig chans att visa vad hon gick för. Hon var den som vid innan 3 års ålder fick konstaterat katarakt på ögonen. Någonting som i kombination med ryggproblem gjorde att vi fick sluta träna och tävla redan då hon var 5 år. Hon fick aldrig chansen att ge hundra procent. Hon försökte för att jag ville, men en dag tog det stopp. Det var DM 2007. Vi hade chans att vinna för tredje året i rad. Men Wilma startade aldrig. Hon kunde inte. Hon hade för ont, och vi fick titta på när konkurrenterna tog sig runt banorna den dagen. Till slut insåg jag att min älskade hund inte visade glädje på agilitybanorna för att hon tyckte att det var tråkigt, utan för att hon hade ont i sin rygg samt var påverkad av sin syn som hela tiden försämrades.

Jag ler när jag tänker tillbaka på hennes första besök på agilityplanen. Hur rädd hon var för tunnlarna, både runda och den platta. Och hur hon 6 månader senare debuterade i tävlingssammanhang med bra resultat, och hur vi tillsammans ytterligare ett år senare vinner DM. Detta var 2005 på Hölö-Mörkö BK. Wilma och jag vann över Marie Hansson och Zoe. En prestation som gjorde att vi fortsatte träna och tävla. Wilma var en mästerskapshund. Vi har tillsammans vunnit två DM, kommit tvåa på Sörmlandsmästerskapen, och tänk hur bra det hade kunnat gå på U-SM 2005, om Wilma haft en bra dag. Kroppen var inte på hennes sida den dagen och vi slutade på en 17:e plats.  Vi fick avsluta vår gemensamma tävlingskarriär med att vinna Årets Agilityhund, Flens BK för tredje året i rad – ett fint avslut!

    Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få en så klok och fin hund som Wilma. Hon har betytt oerhört mycket för mig och har varit en exemplarisk förstahund. Wilma var en hund med energi. Hon var den som levde i tron om att alla runtomkring henne älskar henne. Och självklart blev hon älskad tillbaka, för alla som kände Wilma vet om hur stark personlighet hon hade och hur svår den var att motstå.

    Wilma var den hund som direkt märkte när du var ledsen, sjuk eller när någonting annat påverkade. Nu var det min tur att lyssna på Wilma. Se till hennes känslor och vad som var bäst för henne. Om jag fattat rätt beslut kommer jag aldrig att få veta. Wilma har fått sluta på topp, och en bit i mitt hjärta med henne!

Nu hoppas jag att hon kommit till en varm plats med grönt fint gräs.

Älskade, älskade Wilma!

En ny stjärna har tänts på himlen <3